Åke Johansson

Om Åke Johansson

av Staffan Carlén dåvarande museichef Millesgården

Åke Johansson är en av våra förnämsta kopparstickare och för att riktigt förstå hans bildvärld är det viktigt att också något känna personligheten Åke Johansson.


Åke Johansson föddes 1948, och fick sin huvudsakliga utbildning på grafikskolan Forum i Malmö under Bertil Lundbergs ledning, i början av 1970-talet. Sin debututställning hade han 1976 hos den legendariska Petra. Hennes Lilla paviljong "Hos Petra" låg på Glasbruksklippan i Stockholm, ett stenkast från Katarina kyrka.

  
Detalj från "Utpost 3", 2002

Grafiken har alltid odlat sin egen tradition. Det är ett gammalt hantverk och arbetet med kopparsticket bedrivs idag precis på samma sätt som för femhundra år sedan. Det tålamodskrävande hantverket visar en otrolig kontinuitet. Dock finns det utrymme för ett uppfinningsrikt experimenterande i byggandet av ytor och strukturer, med en outtömlig valörrikedom från linjemassor i djupaste svärta till tunnaste punktstruktur och stofflighet. Detta kan betraktaren tydligt uppleva i Åke Johansson bilder.


Komposition betyder mycket i allt bildbyggande, så även hos Åke Johansson. Effekterna torde vara välberäknade i en metodiskt långvarig arbetsprocess, men tilläts inte bli ett självändamål i den färdiga gravuren. Ett genomgående drag i hans bilder är att han aldrig blir för övertydlig. Hans bilder kräver stor uppmärksamhet där betraktaren måste ta sin egen fantasi till hjälp fair att förstå dramatiken. Åke Johansson har ofta i sina bilder velat uttrycka mänskliga relationer, och insikten att människans tid är ändlig och utmätt borde medföra ett genuint engagemang i undersökandet av tillvarons förutsättningar. Betraktaren uppmanas att öppna sinnet mot det som är, istället för att luta sig mot det som borde vara. Istället för att låta alla måsten styra över tankar, känslor och agerande, är det nödvändigt att finna grunden i sig själv. Om nödvändigt också söka förändringen inom sig själv.


Åke Johanssons bilder visar emellanåt situationer av synnerligen dramatisk karaktär. Han har förmågan till inlevelse i de små, förtryckta och utslagna individernas situation, i människors utanförskap och ensamhet. Så här beskriver Åke Johansson tankarna bakom sin utställning: "Att vara skeppsbruten avser ett mentalt tillstånd. En individ totalt utlämnad åt sig själv i en utsatt situation, där man förvägras allt som varit självklart, och som man tidigare oreflekterat ansett sig ha tillgång till. Där det plötsligt gäller att hitta nytt fotfäste genom att orientera inåt sig själv, och ställa frågan, vem lär jag och i vilken riktning vill jag färdas resten av mitt liv? Att i förlustens smärta samtidigt återupptäcka möjligheterna."

Den nästan alltid raffinerade formen hos Åke Johansson är inte ett självändamål. Vid sidan av den skarpt iakttagande och noterande realisten, finns det hos Åke Johansson en romantiker – spröd och sensibel – men ibland också en satiriker. Han berättar historier, ofta i allegorins form, som lockar betraktaren att utifrån sina referenser söka sin giltighet i bilderna. Varje bild existerar i en given, speciell situation och var och en lever i sin egen värld.


Åke Johansson bilder handlar om att fördjupa sig i långsamhetens kultur – att den eftertänksamme sällan premieras. Om behovet av tankar och lågmälda samtal, om såväl ensamhet som gemenskap.


Utdrag ur "Från de skepssbrutnas kontinent", 2002