Åke Johansson

 

Introduktion

av Åke Johansson


Gravstickeln är kompromisslös och kräver absolut närvaro. Den utgör tanke-öga-hand-kedjans yttersta redskap och tjänar som konstnärens känselspröt inne i bildrummet. Linje för linje mejslas fram ur kopparplåten, och det kan ryckas som en utmaning, att i vår höghastighetskulrur ägna sig åt en verksamhet som helt förkastar tidsfaktorn som spelregel.

 


Detalj från "Schamanens hemlighet 4" 1988

 

Avbryts samtalet, ett närmast meditativt tillstånd mellan konstnären och bilden, försvinner också magin i arbetsprocessen. Det intuitivt utförda arbetet reduceras till hantverk. Eftertanke och koncentrerad närvaro tenderar att omfatta allt färre verksamheter i vår tid, där offren på Tidsgudens altare blir alltmer absurda. Då kan arbetet med kopparsticket ibland kännas som en motståndshandling.


Att arbeta med sina egna inre bilder, och långsamt se dem framkallade, är att vända blicken mot ett centrum inom sig själv. En akt av självupptagenhet, men samtidigt en möjlighet att föreställa sig omvärlden och sin egen position. Där gestaltning ger möjlighet till insikt, och utifrån denna infoga sig själv i ett större sammanhang. De tankeskärvor och bildfragment som oftast utgör startpunkten in till bilden kan i gynnsamma fall växa och konkretisera sammanhang som varit dunkla eller förblivit oåtkomliga. En vattenpöl kan återspegla en vidare himmel. Kanske en ensam bild kan återspegla en gemensam verklighet?


Utdrag ur "Från de skepssbrutnas kontinent", 2002